Kallt och snöigt

- har det varit denna helg. Inget väder att vara ute i med barnbarn i vagn. Och vi som hade planerat för långa härliga promenader nu när vi haft celebert helgbesök. Tji fick vi.

En tur till Novas morfars föräldrar blev det i alla fall. Alltid trevligt. Härligt att ha släkten nära - både unga och gamla i flera generationer. Det är ju inte alla som har den förmånen. Även om vi lever i en tid med väl utvecklad kommunikationsteknik, ex Skype, så ersätter det inte verkligheten.

Nova är på vippen att fylla tio månader nu. Lär sig nya saker hela tiden Tänk om vi kunde få behålla inlärningsförmågan små barn har under hela livet. Så mycket vi skulle kunna då...Nu kryper hon nerför ett trappsteg. Och drar sig upp och går längs möbler eller annat som går att hålla i. Skrattar gör hon med hela kroppen. Man riktigt ser hur hon tar i.

Livet är härligt!!!

Facebook

Efter många om och men så har jag registrerat mig på Facebook. Jag har tidigare sagt att det inte lockade mig. Jag har ju mailen och bloggandet. Men nyfikenheten tog överhanden... Många tycker ju att det är en kul företeelse. Har redan hittat en del bekanta och andra har hittat mig. Får väl se hur stor aktivitet det blir.

Roligast hittills är i alla fall att jag hittat en gammal klasskompis från fjärde klass. Det är visst 48 år sedan... Vi har nog inte haft kontakt på åtminstone 45 år och så plötsligt hittar vi varandra via Facebook.

Vilken höjdare!!

Bastukväll

Finns det något skönare än att sätta sig i bastun en kväll som denna när snöstormen yr runt husknuten...?!

Värmen och fukten gör att man mår gott i hela kroppen. Kopplar av totalt. Bara njuter.

Sover gör man dessutom som klubbad efteråt.

En av våra bästa investeringar!!

Skrivpuffar

Numera ligger mina bidrag till utmaningar på Skrivpuff på min andra blogg - Beppans skriverier. Välkommen dit om du vill läsa. Jag blir glad om du kommenterar - kommer med goda råd eller bara glada tillrop!

Norgetur

Har just återvänt från en härlig långhelg hos goda vänner på andra sidan kölen. Vi har inte varit där vintertid sedan vi gjorde en färd - 1989 i november - över fjället vi aldrig glömmer. Blixthalka och snöstorm. Inget att leka med. Särskilt inte med en husvagn på släp.

Nåväl - helgens färd var inte särskilt dramatisk. Barmark så fort vi kom ner på E 6:an. Och öppet vatten på fjorden utom där åar rann ut och gjorde vattnet mindre salt. Ovant att se mot de snöklädda topparna runt omkring. Golfströmmens förtjänst förstås. Temp runt nollan och snålblåst. Sååå kallt! Det blev inte några långa pass utomhus. Fiske var det ingen som ens funderade på...

Vi fiskade räkor i närbutikens frysdisk istället. Och ett antal paket med Mors flatbröd fick också följa med hem. Livets nödtorft....

Lyhörd

Utmaning nr 20 i Skrivpuff

- Varför tycker du att vi ska anställa just dig?

Hon hade väntat sig att frågan skulle komma.

- Jag har den bakgrund som ni efterfrågar. Grundutbildning och dessutom flera påbyggnadskurser. Sedan har jag elva års praktisk erfarenhet av arbetsledning.

Detta i kombination med att jag är kvinna är orsaken till att ni ska anställa just mig!

Att vara chef är en svår uppgift med krav och förväntningar från flera håll. En väldigt viktig egenskap är att vara lyhörd. Man måste kunna läsa av sin personal, vara närvarande, ha förmågan att se var och en. Inte favorisera utan se till att alla känner att de behövs och få dem att utvecklas och känna stolthet. Det ska vara roligt att gå till jobbet.

Sedan ska man inte vara rädd för att ta tag i konflikter. Eller kunna ta ett beslut även om det är obekvämt. Man ska kunna be någon fara till varmare trakter på ett sådant sätt att denne tycker det ska bli trevligt.

Allt detta är vi kvinnor bra på.

Det bästa som hände igår

Utmaning nr 19 i Skrivpuff

Jag tillhör sällan den skara som ropar – Äntligen! och skuttar in genom dörren på jobbet på måndagsmorgnarna. Dessa eländiga måndagar som kommer alldeles för fort efter fredagarna.

Har länge påstått att helgerna är för korta. Minst en dag fattas.

Lördagen går åt till återhämtning. Då blir inte många knop gjorda här hemma. Lång, lat frukost – med varsin PC numera istället för papperstidning. Den sade min man upp i somras då han ilsknade till efter att ha läst en artikel som var rent lögnaktig. Kanske det blir en långpromenad under dagen. En god middag, det viktigaste projektet. Bada bastu. Läsa lite.

Söndag brukar vara den aktiva dagen. Städa, tvätta, fixa, bära in ved, vara social.... Stupar i säng av trötthet på kvällen.

Och så är det plötsligt måndag igen. Just igår en gråmulen sådan. Lite snidigt. Kallt om kinderna i blåsten. Småsnöigt. Gjorde inte saken bättre.

Men så kom dagens glädjeämne fram: Solen! Inte en stor, gul boll på en knallblå himmel, men ändå det där efterlängtade skenet som får både omgivningen och människorna att lysa upp.

Själv gick jag omkring och njöt med ett leende på läpparna. Älskade sol som kommer med ljus och värme! Bådar om den tid på året när det är ljust dygnet runt i vår del av landet.

Utetid. Njutetid….

Halka efter

Utmaning nr 18 i Skrivpuff

Otis var den som halkade efter redan som nyfödd.

Han föddes som nummer sju av lika många syskon i valpkullen. En timme efter sexan. Från början såg det ut som om alla sju mådde bra, fick mat och god omvårdnad av sin mamma. Gaisa var proffs på området även om det var första gången hon fick valpar. Djupt rotade instinkter.

Efter några dagar var Otis inte så alert längre. När det var matdags hade han svårt att hitta någon ledig spene. Kullsyskonen hann före hela tiden. Buffade på honom så att han rullade iväg från matbordet.

Syskonen gick upp i vikt och blev trindare om de rosafärgade magarna och livligare för varje dag. Otis förblev smal och spinkig. Sov mer än de andra. Trots nödvändig flaskmatning blev han bara svagare och svagare.

En dag när det kom välkända besökare i huset för att titta på valparna möttes de dörren av Gaisa. Hon skyndade sig iväg inåt valplådan och återvände snabbt med Otis i munnen. Var det för att be om hjälp? Vi funderar ännu.

Ett par dagar senare slutade Otis sitt alltför korta liv.

Egentligen

Utmaning nr 17 i Skrivpuff

Egentligen var det väl dags.

En del tyckte att hon skulle ge sig nu. Inse att hon började bli gammal och hade gjort sitt. Lämna plats för någon yngre. Särskilt i dessa dagar då det var en strid på kniven om alla jobb.

Det var så många arbetslösa som gick och drev på dagarna. Socialbidragen skulle spräcka budgeten. Skattehöjning väntade. Bygden höll på att avfolkas eftersom de unga inte kunde hitta någon försörjning.

Bara elände. Och här satt hon som fastklistrad på sin kontorsstol.

Visst hade hon haft möjlighet att pensionera sig ett bra tag. Ekonomin var det inga problem med. Det fanns tillräckligt på kistbotten. Hon hade grubblat många sömnlösa nätter på hur hon skulle göra.

Jobba kvar trots att hon kände sig rätt sliten och inte riktigt orkade med tempot efter den senaste omorganisationen. Det som höll henne kvar var känslan av att vara värd något, vara behövd. Att vara den som hade kunskapen inom specialområdet och kunde lösa de problem som uppstod. När hon slutade skulle dessa arbetsuppgifter läggas ut på en extern firma.

Och så var det gemenskapen. Den var nog det viktigaste. Känslan att tillhöra en grupp. Att vara någon. Ha någon att prata med. Någon som lyssnade på henne.

Därhemma väntade ett annat liv. Hennes livskamrat fanns sedan några år tillbaka på ett vårdhem. För länge sedan förlorad. Som ett paket. Inte medveten om varken henne eller omgivningen. Åh vad hon hade sörjt. Ensam. Inga barn hade de fått tillsammans. De få vänner hon haft hade alla flyttat från hemstaden. Nu hade de julkortskontakt.

Den dagen hon gick hem från arbetet för sista gången skulle hon gå hem till ett liv i total ensamhet. Hon bävade.

Kärt besök

Mormor & morfar har haft kärt besök. En liten solstråle har hälsat på. Nova har hunnit bli 9 ½ månad nu. En dam med bestämda åsikter, men oftast på ett strålande humör.

Denna gång fick hon prova att sitta i Haglöfs bärsele som moster Åsa invigde en gång för många år sedan. Det var skoj! Morfar hade behövt öronproppar för att skydda sig mot lillfrökens svada när hon berättade om allt spännande hon såg från sin utkiksplats på morfars rygg. Ett enda stort leende såg man tills hon somnade av det sköna gungandet när morfar gick på skoterspåret.