Utmaning nr 9 i Skrivpuff
Hon minns den som om det var igår. Den där gången hon debuterade.
Öppet hus för föräldrar och andra anhöriga en vårkväll på högstadieskolan. Avslutningen på kvällen skulle ske i aulan, med musikuppträdanden av olika slag. Den stora salen var fullsatt.
Hon var den enda som skulle agera ensam på den stora scenen. Ingen fanns där att få mod och styrka från, gömma sig bakom - eller att skylla på.
Pianostycket hade hon valt själv. Für Elise var det hon kunde bäst. Tonerna satt i ryggmärgen så hon behövde inte koncentrera sig på dem. Kunde inrikta sig på att försöka hålla alla fjärilarna som flyttat in i magen i schack. Till det behövdes en stor kraftansträngning.
Benen skakade som asplöv där hon stod bakom draperiet och väntade på sin tur. Tänk om hon skulle snubbla på väg till flygeln. Ramla omkull mitt framför alla. Hon kände hur kinderna blev blossande heta bara vid själva tanken.
Notbladen hon höll i darrade i greppet. Skulle hon få händerna att lyda? Hon masserade dem frenetiskt för att få dem varma och mjuka. Det gällde att alla fingrarna var med om hon skulle klara den snabba löpningen i mitten. Tänk om hon skulle fastna med det bångstyriga långfingret som hon gjort ibland under övningarna. Det fick bara inte hända.
Orkestern som uppträdde före henne var inne på sitt avslutande nummer.
Snart…
Klarade hon det, arma flicka..? Gillade din rena, väl åskådliggjorda text!
SvaraRaderaDEn här texten var både målande och skapade bilder och ord i min hjärna.
SvaraRaderaMan ser händelseförloppet framför sig och förstår precis hur flickan känner sig. Bra skildrat.
SvaraRaderahög igenkännelsefaktor!
SvaraRadera