söndag 31 januari 2010

Kallt och snöigt

- har det varit denna helg. Inget väder att vara ute i med barnbarn i vagn. Och vi som hade planerat för långa härliga promenader nu när vi haft celebert helgbesök. Tji fick vi.


En tur till Novas morfars föräldrar blev det i alla fall. Alltid trevligt. Härligt att ha släkten nära - både unga och gamla i flera generationer. Det är ju inte alla som har den förmånen. Även om vi lever i en tid med väl utvecklad kommunikationsteknik, ex Skype, så ersätter det inte verkligheten.

Nova är på vippen att fylla tio månader nu. Lär sig nya saker hela tiden Tänk om vi kunde få behålla inlärningsförmågan små barn har under hela livet. Så mycket vi skulle kunna då...Nu kryper hon nerför ett trappsteg. Och drar sig upp och går längs möbler eller annat som går att hålla i. Skrattar gör hon med hela kroppen. Man riktigt ser hur hon tar i.

Livet är härligt!!!


lördag 30 januari 2010

Facebook

Efter många om och men så har jag registrerat mig på Facebook. Jag har tidigare sagt att det inte lockade mig. Jag har ju mailen och bloggandet. Men nyfikenheten tog överhanden... Många tycker ju att det är en kul företeelse. Har redan hittat en del bekanta och andra har hittat mig. Får väl se hur stor aktivitet det blir.

Roligast hittills är i alla fall att jag hittat en gammal klasskompis från fjärde klass. Det är visst 48 år sedan... Vi har nog inte haft kontakt på åtminstone 45 år och så plötsligt hittar vi varandra via Facebook.

Vilken höjdare!!

onsdag 27 januari 2010

Bastukväll

Finns det något skönare än att sätta sig i bastun en kväll som denna när snöstormen yr runt husknuten...?!

Värmen och fukten gör att man mår gott i hela kroppen. Kopplar av totalt. Bara njuter.

Sover gör man dessutom som klubbad efteråt.

En av våra bästa investeringar!!

måndag 25 januari 2010

Skrivpuffar

Numera ligger mina bidrag till utmaningar på Skrivpuff på min andra blogg - Beppans skriverier. Välkommen dit om du vill läsa. Jag blir glad om du kommenterar - kommer med goda råd eller bara glada tillrop!

söndag 24 januari 2010

Norgetur











Har just återvänt från en härlig långhelg hos goda vänner på andra sidan kölen. Vi har inte varit där vintertid sedan vi gjorde en färd - 1989 i november - över fjället vi aldrig glömmer. Blixthalka och snöstorm. Inget att leka med. Särskilt inte med en husvagn på släp.

Nåväl - helgens färd var inte särskilt dramatisk. Barmark så fort vi kom ner på E 6:an. Och öppet vatten på fjorden utom där åar rann ut och gjorde vattnet mindre salt. Ovant att se mot de snöklädda topparna runt omkring. Golfströmmens förtjänst förstås. Temp runt nollan och snålblåst. Sååå kallt! Det blev inte några långa pass utomhus. Fiske var det ingen som ens funderade på...

Vi fiskade räkor i närbutikens frysdisk istället. Och ett antal paket med Mors flatbröd fick också följa med hem. Livets nödtorft....

onsdag 20 januari 2010

Lyhörd

Utmaning nr 20 i Skrivpuff

- Varför tycker du att vi ska anställa just dig?

Hon hade väntat sig att frågan skulle komma.

- Jag har den bakgrund som ni efterfrågar. Grundutbildning och dessutom flera påbyggnadskurser. Sedan har jag elva års praktisk erfarenhet av arbetsledning.

Detta i kombination med att jag är kvinna är orsaken till att ni ska anställa just mig!

Att vara chef är en svår uppgift med krav och förväntningar från flera håll. En väldigt viktig egenskap är att vara lyhörd. Man måste kunna läsa av sin personal, vara närvarande, ha förmågan att se var och en. Inte favorisera utan se till att alla känner att de behövs och få dem att utvecklas och känna stolthet. Det ska vara roligt att gå till jobbet.

Sedan ska man inte vara rädd för att ta tag i konflikter. Eller kunna ta ett beslut även om det är obekvämt. Man ska kunna be någon fara till varmare trakter på ett sådant sätt att denne tycker det ska bli trevligt.

Allt detta är vi kvinnor bra på.

tisdag 19 januari 2010

Det bästa som hände igår

Utmaning nr 19 i Skrivpuff

Jag tillhör sällan den skara som ropar – Äntligen! och skuttar in genom dörren på jobbet på måndagsmorgnarna. Dessa eländiga måndagar som kommer alldeles för fort efter fredagarna.

Har länge påstått att helgerna är för korta. Minst en dag fattas.

Lördagen går åt till återhämtning. Då blir inte många knop gjorda här hemma. Lång, lat frukost – med varsin PC numera istället för papperstidning. Den sade min man upp i somras då han ilsknade till efter att ha läst en artikel som var rent lögnaktig. Kanske det blir en långpromenad under dagen. En god middag, det viktigaste projektet. Bada bastu. Läsa lite.

Söndag brukar vara den aktiva dagen. Städa, tvätta, fixa, bära in ved, vara social.... Stupar i säng av trötthet på kvällen.

Och så är det plötsligt måndag igen. Just igår en gråmulen sådan. Lite snidigt. Kallt om kinderna i blåsten. Småsnöigt. Gjorde inte saken bättre.

Men så kom dagens glädjeämne fram: Solen! Inte en stor, gul boll på en knallblå himmel, men ändå det där efterlängtade skenet som får både omgivningen och människorna att lysa upp.

Själv gick jag omkring och njöt med ett leende på läpparna. Älskade sol som kommer med ljus och värme! Bådar om den tid på året när det är ljust dygnet runt i vår del av landet.

Utetid. Njutetid….

måndag 18 januari 2010

Halka efter

Utmaning nr 18 i Skrivpuff

Otis var den som halkade efter redan som nyfödd.

Han föddes som nummer sju av lika många syskon i valpkullen. En timme efter sexan. Från början såg det ut som om alla sju mådde bra, fick mat och god omvårdnad av sin mamma. Gaisa var proffs på området även om det var första gången hon fick valpar. Djupt rotade instinkter.

Efter några dagar var Otis inte så alert längre. När det var matdags hade han svårt att hitta någon ledig spene. Kullsyskonen hann före hela tiden. Buffade på honom så att han rullade iväg från matbordet.

Syskonen gick upp i vikt och blev trindare om de rosafärgade magarna och livligare för varje dag. Otis förblev smal och spinkig. Sov mer än de andra. Trots nödvändig flaskmatning blev han bara svagare och svagare.

En dag när det kom välkända besökare i huset för att titta på valparna möttes de dörren av Gaisa. Hon skyndade sig iväg inåt valplådan och återvände snabbt med Otis i munnen. Var det för att be om hjälp? Vi funderar ännu.

Ett par dagar senare slutade Otis sitt alltför korta liv.

söndag 17 januari 2010

Egentligen

Utmaning nr 17 i Skrivpuff

Egentligen var det väl dags.

En del tyckte att hon skulle ge sig nu. Inse att hon började bli gammal och hade gjort sitt. Lämna plats för någon yngre. Särskilt i dessa dagar då det var en strid på kniven om alla jobb.

Det var så många arbetslösa som gick och drev på dagarna. Socialbidragen skulle spräcka budgeten. Skattehöjning väntade. Bygden höll på att avfolkas eftersom de unga inte kunde hitta någon försörjning.

Bara elände. Och här satt hon som fastklistrad på sin kontorsstol.

Visst hade hon haft möjlighet att pensionera sig ett bra tag. Ekonomin var det inga problem med. Det fanns tillräckligt på kistbotten. Hon hade grubblat många sömnlösa nätter på hur hon skulle göra.

Jobba kvar trots att hon kände sig rätt sliten och inte riktigt orkade med tempot efter den senaste omorganisationen. Det som höll henne kvar var känslan av att vara värd något, vara behövd. Att vara den som hade kunskapen inom specialområdet och kunde lösa de problem som uppstod. När hon slutade skulle dessa arbetsuppgifter läggas ut på en extern firma.

Och så var det gemenskapen. Den var nog det viktigaste. Känslan att tillhöra en grupp. Att vara någon. Ha någon att prata med. Någon som lyssnade på henne.

Därhemma väntade ett annat liv. Hennes livskamrat fanns sedan några år tillbaka på ett vårdhem. För länge sedan förlorad. Som ett paket. Inte medveten om varken henne eller omgivningen. Åh vad hon hade sörjt. Ensam. Inga barn hade de fått tillsammans. De få vänner hon haft hade alla flyttat från hemstaden. Nu hade de julkortskontakt.

Den dagen hon gick hem från arbetet för sista gången skulle hon gå hem till ett liv i total ensamhet. Hon bävade.

lördag 16 januari 2010

Kärt besök

Mormor & morfar har haft kärt besök. En liten solstråle har hälsat på. Nova har hunnit bli 9 ½ månad nu. En dam med bestämda åsikter, men oftast på ett strålande humör.

Denna gång fick hon prova att sitta i Haglöfs bärsele som moster Åsa invigde en gång för många år sedan. Det var skoj! Morfar hade behövt öronproppar för att skydda sig mot lillfrökens svada när hon berättade om allt spännande hon såg från sin utkiksplats på morfars rygg. Ett enda stort leende såg man tills hon somnade av det sköna gungandet när morfar gick på skoterspåret.

Ett erbjudande

Utmaning nr 16 i Skrivpuff

Eva hade ett roligt och inspirerande jobb där hon fick utlopp för sin inneboende skaparlust och kreativitet. Fick använda den kunskap hon förvärvat genom gedigen utbildning, men framförallt genom många års olika erfarenheter. Allt det hon hade med sig i ryggsäcken från tidigare arbetsplatser.

När ekonomin blev sämre blev det oundvikligt med neddragningar. Flera tjänster skulle bort och hennes tjänst var en av dem som var i skottgluggen. Tillhörde inte någon nödvändig eller tvingande verksamhet fick hon veta.

Uppsägningen kom med posten en fredag. Även om det var väntat var det den sämsta dagen att få ett sådant besked på. Den helgen kändes livet som ett stort svart hål. Eva hade knappt orkat kliva ur sängen. Vad skulle hon nu ta sig till? Vem ville anställa en 55-plussare? De arbetsgivare som fortfarande anställde nytt folk ville ha 25-åringar med ”gedigen utbildning och minst 10 års erfarenhet…” Hur det nu kunde gå ihop.

Hon släpade sig till arbetet på måndagen. Allt gick som i ultrarapid. Chefen tittade in och beklagade situationen. Arbetskamraterna var alla drabbade på ett eller annat sätt av neddragningarna. Den som fick behålla jobbet skulle få en tyngre arbetsbörda. Samma jobb skulle göras, men av färre anställda. Det var ingen lysande framtid för någon. Inte mycket blev gjort under dagen. Fikarasten, som brukade vara så fylld av glada skratt, var allt annat än en munter tillställning.

Ett par dagar senare fick Eva ett telefonsamtal. Det var en av hennes tidigare arbetskamrater som ringde.

-”Jag har länge funderat på att starta ett företag. Nu tänker jag komma till skott. Och behöver en kompanjon. Din kompetens inom omådet är unik i detta sammanhang och jag vet att vi skulle komplettera varandra väl. Vad säger du………?.”

Det han sade lät som ljuv musik i hennes öron. Distansarbete, resor, styra arbetstiden själv. Hon var tvungen att nypa sig i armen för att övertyga sig om att hon inte drömde.

Erbjudandet hade inte kunnat komma lägligare. Och inte vara bättre.

Vackert

Kunde inte låta bli att använda kameran igår vid lunchtid. Temp runt minus 12 grader, gråmulen himmel och lite snålblåst var det. Inget idealiskt fotoväder egentligen.

Men så vackert det var med de frostiga träden! Särskilt björkarna, vars grenar var fullständigt inpackade i vitt, taggigt ludd....

torsdag 14 januari 2010

Grubbla

Utmaning nr 14 i Skrivpuff

Hugo satt med byggsatsen vid köksbordet. Han hade fått den i present av sin kompis Adrian när han fyllde år, men haft den undanstoppad nästan ett helt år. Han hade faktiskt glömt bort den tills för ett par dagar sedan, då han skulle flytta sina saker till sitt nya rum. Längst in i hyllan bland pussel och spel låg asken. Oöppnad till och med! Hur kunde han ha glömt den?

Nu äntligen skulle det bli bygga av. Ett flygplan skulle det bli. Ett propellerplan. Det skulle få hänga i en metrev från taket i hans rum när det var färdigt. Storkusinerna hade gjort så hade han sett. De hade flera plan hängande i taket i sina rum. Som på en film han sett där många plan flög tillsammans. Nära varandra. Det såg ut som en snöplog från marken. Så coolt!

Först skulle man sortera upp alla de olika delarna till modellbygget hade Hugo lärt sig. Sedan skulle man titta på ritningen och sätta ihop del för del. Han kunde inte läsa ännu, men det behövdes inte. Det gick hur bra som helst att bara se på bilderna.

Tidigare brukade mamma eller pappa vara med när han byggt och hjälpt till när han kört fast. Den här gången ville han klara bygget alldeles själv. Han var ju stor nu. Med alldeles eget rum!

De första delarna gick bra att foga ihop. Flygplanskroppen började ta form. Problemen började när han skulle sätta fast nospropellern. Det var svårt att se på bilden vilken sorts skruv han skulle använda - och det fanns många att välja på. Det var viktigt att det blev rätt, annars skulle inte propellern kunna snurra.

Hugo provade den ena skruven efter den andra. Ingen verkade passa. Han grubblade på om han skulle behöva ropa på hjälp. Ville ändå inte ge upp ännu. Det var viktigt för honom att kunna själv.

onsdag 13 januari 2010

Särskrivningar

- är inte att leka med....

Jag tillhör den - kanske utdöende ? - skara som tycker att man ska vara noga med att skriva korrekt svenska såtillvida att läsaren inte ska behöva gissa sig till eller kunna missförstå meningen med budskapet. Språkutveckling - javisst, men inte på bekostnad av läsbarhet och förståelse.

Anmaja har ett (be)lysande inlägg i ämnet på sin blogg!


Skulle vara intressant att veta hur svensklärarna i skolan ser på saken.

- "En lång hårig sjuk sköterska tog hand om min far när han hade svimmat."

Jag skulle ha svimmat bara av åsynen av denna varelse..........

Gissa

Utmaning nr 13 i Skrivpuff

- ”Jag gissar att det här är den bästa tidpunkten för mötet”, tänkte Liza högt. - ”Den lilla hemmaflockens individer är mätta och belåtna efter dagens utfodring. Åtminstone inte maten ska vara orsak till slagsmål.”

Seb är, som väntat, den som först tar sig ur buren. Han springer några steg, lycklig över befrielsen. Skakar på sig som för att befria sig från den traumatiska upplevelsen transporten inneburit. Stannar sedan upp med huvudet högt, sniffar i vinden.

Han uppfattar främmande dofter, men ser inget hotfullt. Kroppshållningen förblir avspänd: Svansen, som visar så mycket av vargens sinnesstämning, hänger löst neråt. Inga stela ben eller högrest huvud. Pälsens rygghår ligger slätt. Man ser ingen som helst aggressivitet hos honom, bara nyfikenhet.

Luke vågar sig också fram efter att ha studerat sin kullbrors reaktion. Är Seb lugn så är allt OK. De båda vargarna står sida vid sida och scannar av omgivningen. Seb åt högerkanten och Luke till vänster. Teamwork, som vargar är så bra på.

Nu uppfattar Seb en rörelse borta vid varghuset. Han sträcker på sig och kisar för att kunna se bättre. Man ser att han är mer på sin vakt nu, men fortfarande nyfiket börjar han röra sig mot sina artfränder, som han ännu bara skymtar där borta…..

tisdag 12 januari 2010

Nykomling

Utmaning nr 12 i Skrivpuff

Det var dags för avfärd. Seb och Luke hade efter många om och men infångats och satts i transportburar i minibussen. De var inte alls trakterade av att sitta instängda på det sättet. Visade detta genom att krafsa frenetiskt på bursidorna och gny högljutt. Tack och lov var det inte mer än drygt ett par timmars färd till deras – förhoppningsvis - nya hem. Transporten var nog det minsta problemet.

Vargflocken – eller vargfamiljen – består av en hane som slagit sig ihop med en tik från en annan familj. Detta alfapar får en kull, mellan 5 – 10 valpar, per år, Utbölingar välkomnas inte, vilket innebär att med tiden blir alla individer i gruppen nära släkt med varandra. Ingen incestspärr finns.

Det var bland annat detta problem denna djurpark hade råkat ut för. Något hade gått fel hos vargfamiljen. De hade fått alltför få ungar de senaste åren och många hade dött under den första, känsliga tiden. De behövde verkligen få förstärkning. Eller snarare ett nytt alfapar. De gamla hade gjort sitt. Fritt levande i skogen skulle den lilla flocken ha dukat under för länge sedan.

En hona hade de löfte om att få köpa från annat håll. Och nu var hanen på väg. Med en ”kompanjon” dessutom. Måtte detta projekt gå i lås. På sätt och viss var man ju på väg att göra våld på naturen....

Minibussen svängde upp utanför hägnet. Burarna lastades ur. Planen var att man skulle släppa in Seb och Luke i en större förgård först, bredvid hemmaflockens hägn, så att vargarna fick se och lukta på varandra innan de konfronterades på allvar. Sedan skulle flocken slussas ut till nykomlingarna. Så långt bort från sitt eget revir som möjligt.

Liza öppnade burdörrarna med händer som skakade av spänning.

– ”Visa nu Seb, vilken klok varg du är” viskade hon.

måndag 11 januari 2010

Sätta ihop

Utmaning nr 11 i Skrivpuff

Hur skulle det gå imorgon?

Oron gnagde djupt därinne i magen. Inte bara hos Liza utan hos hela gruppen som var engagerad i verksamheten på djurparken.

De båda varghanarna Seb och Luke hade gjort flera utbrytningsförsök vid det här laget. De hade åldern inne och instinkterna började göra sig påminda - det var dags för dem att bilda eget. Hittills hade det gått att hålla dem kvar inne i det stora hägnet, men snart skulle de komma på ett sätt att ta sig ut. Det var bara en tidsfråga.

Någonting måste göras.

Liza och hennes kollegor hade haft flera kontakter med andra djurparker, som behövde nytt blod i sina vargflockar. Särskilt en av parkerna verkade intressant. Alfahannen var alltför gammal och hade börjat tappa greppet. Produktiviteten hade avstannat. Unghanarna utmanade honom, men de var för unga för att kunna ta över. Situationen var ohållbar.

Här skulle särskilt Seb kunna passa in. Han hade redan visat prov på klokhet. Dominant var han också, men på ett sympatiskt sätt. Ingen tvekan om vem som bestämde. Han hade förutsättningar att bli en bra ledare. Luke var hans vapendragare. Följde honom som en skugga. Ställde upp på alla upptåg. De kompletterade varandra bra. Behövde varandras sällskap.

Att sätta ihop djur på det sättet var ändå ett stort vågspel. Morgondagen skulle visa om beslutet varit rätt…..

söndag 10 januari 2010

Skillnad

Från att vi haft minus 35 grader utomhus i torsdags har vi nu plus 3. Det kan man kalla skillnad. "Värmen" kom igår natt.

Vi var på långpromenad idag för första gången på ett par veckor. Vilken känsla! Ingen dunjacka behövdes. Och ingen tjock mössa. Till och med handskarna åkte av efter en stund. Så skönt att kunna vara ute!! Vi var visst många som tyckte det - har aldrig sett så många människor längs vägarna!

Vid tvåtiden idag tog jag bilden. Fortfarande ljust ute. 13:51 går solen ner enligt tabellerna. Upp kommer den 9:34. Sakta men säkert ljusare.

Julen har vi städat ut under helgen. Ville inte vänta på tjugondag Knut. Tror jag hittat alla tomtar som fått lufta sig i huset under julen. Det var under viss protest från min äkta hälft som adventsstakarna som stått i fönstren packades ner. Han vill väldigt gärna ha dem kvar någon vecka till. Där lade jag in mitt veto.

Lite vemodigt är det allt att helgerna = ledigheterna är över.

Avslutade helgen med att se tredje filmen i Stieg Larssons Millenniumserie - Luftslottet som sprängdes. Spännande från början till slut som de tidigare filmerna. Och fantastiska skådespelare. Särskilt Noomi som spelar Lisbeth Sallander. Hoppas hon får Guldbaggen, nominerad som hon är till bästa kvinnliga huvudroll!

Det finns en viss risk att jag drömmer om Niedermann i natt. Tur att jag inte är ensam...

Nya friska tag

Utmaning nr 10 i Skrivpuff

Anna hade länge gått och drömt om att få en tjänst på informationskontoret i hemstaden. Hon hade jobbat där några månader som vikarie för ett par år sedan och stortrivts. Ett inspirerande arbete där hon verkligen fick utlopp för sin inneboende kreativitet och fantasi. För första gången i sitt liv hade hon gått till jobbet på morgnarna med ett småleende på läpparna. Förväntansfull.

Personalen var ett härligt gäng i blandade åldrar och kön, med vitt skilda bakgrunder. Precis så borde alla arbetsplatser vara. Skapade givande diskussioner med högt i tak. Det fanns alltid någon att bolla idéerna med, någon som kunde ge nya infallsvinklar på problemen.

Arbetsklimatet var till stor del chefens förtjänst. Hon var närvarande - inspirerande och lyhörd. Hon hade förmågan att ”se” alla i gruppen och lyfta var och en på ett fantastiskt sätt. Det gjorde att alla gjorde sitt bästa. Inget revirpink förekom. Man behövde inte bevaka sin position.

Nu behövde man en förstärkning. Anna hade fått både mail och telefonsamtal från flera i personalgruppen, inklusive chefen, med uppmaning att söka tjänsten som var ute på annons. Hon såg sin chans att kunna flytta hem igen. Och annonsen var som skriven för henne - vilket hon också fått bekräftat. Hon hade exakt den kompetens man eftersökte.

Intervjun kändes lite onödig, men visst, reglerna skulle ju följas. De var tre kandidater som intervjuades samma förmiddag. Hon var den sista av dem. Det blev inte direkt någon intervju – alla visste ju vad hon hade i ryggsäcken. Efteråt gick hon med rekryteringsgänget och några till och åt lunch. Hon kände att det var i den här gemenskapen hon hörde hemma.

En vecka senare ringde chefen upp henne. Beskedet hon fick var inte det hon väntat sig. En annan hade fått jobbet! Hon kände hur all energi försvann ur kroppen. Hur var detta möjligt? Hur kunde de ge hennes jobb till någon annan? Hon skulle ju dessutom äntligen kunna flytta hem och hade redan börjat söka lägenhet.

Besvikelsen var enorm.

- ”Det är bara att ta nya friska tag” sade hennes pappa hurtigt när hon berättade om det stora bakslaget.

Lätt att säga……

lördag 9 januari 2010

Tacos


Tomten förärade oss en bricka med skålar för tacostillbehör på julafton. Han måste ha ett sjätte sinne den där skäggige typen. Min äkta hälft har nämligen stor förkärlek för denna rätt. Och visst är det god plockmat en lördagkväll i vintermörkret.

Debutera

Utmaning nr 9 i Skrivpuff

Hon minns den som om det var igår. Den där gången hon debuterade.

Öppet hus för föräldrar och andra anhöriga en vårkväll på högstadieskolan. Avslutningen på kvällen skulle ske i aulan, med musikuppträdanden av olika slag. Den stora salen var fullsatt.

Hon var den enda som skulle agera ensam på den stora scenen. Ingen fanns där att få mod och styrka från, gömma sig bakom - eller att skylla på.

Pianostycket hade hon valt själv. Für Elise var det hon kunde bäst. Tonerna satt i ryggmärgen så hon behövde inte koncentrera sig på dem. Kunde inrikta sig på att försöka hålla alla fjärilarna som flyttat in i magen i schack. Till det behövdes en stor kraftansträngning.

Benen skakade som asplöv där hon stod bakom draperiet och väntade på sin tur. Tänk om hon skulle snubbla på väg till flygeln. Ramla omkull mitt framför alla. Hon kände hur kinderna blev blossande heta bara vid själva tanken.

Notbladen hon höll i darrade i greppet. Skulle hon få händerna att lyda? Hon masserade dem frenetiskt för att få dem varma och mjuka. Det gällde att alla fingrarna var med om hon skulle klara den snabba löpningen i mitten. Tänk om hon skulle fastna med det bångstyriga långfingret som hon gjort ibland under övningarna. Det fick bara inte hända.

Orkestern som uppträdde före henne var inne på sitt avslutande nummer.

Snart…

fredag 8 januari 2010

Sända ut signaler

Utmaning nr 8 i Skrivpuff

Jag hade lovat dagisbarnen att ta med mig min lilla spanielvalp Ludde en dag så att de skulle få träffa honom. Han var bara tolv veckor gammal och givetvis den sötaste valpen i hela världen.

Han fick följa med mig till jobbet efter lunchrastningen. Glad i hågen följde han med matte mot nya äventyr. Ludde var väldigt social och älskade särskilt alla människor han träffade. Inte så konstigt kanske - de blev ju så charmade av den lilla krabaten. Pratade med honom, busade och gosade. Andra hundar var han däremot lite skeptisk till, avvaktande och mer försiktig.

Ludde fick vara på mitt kontor en stund och barnen fick komma dit och hälsa på honom. Han hälsade glatt på alla småttingarna och delade ut blöta pussar till dem som inte höll sig på avstånd. Svansen gick som en propeller på honom hela tiden. Några av barnen vågade ha dragkamp med honom om en "bustrasa" - så skoj!

Så kom en mamma som skulle hämta sitt barn in i rummet. Helt plötsligt for den nyss så glada, livliga valpen in under min stol, gnällde och tryckte sig mot mina ben. Detta var en mycket oväntad reaktion. Så hade Ludde aldrig betett sig förut.

Det visade sig att denna förälder var rädd för hundar, även små vänliga valpar. Signalerna hon sände om detta uppfattade Ludde direkt.

- "Jag tycker om barn jag" sade hon menande till mig.

torsdag 7 januari 2010

Myggfritt

Minus 35 grader och svag vind. Man vistas inte utomhus i onödan.

Det är dunjacka som gäller - och har varit så i flera veckor, även om dagens notering är rekord för denna vinter. Hoppas att dunet inte kommer från levande fåglar........... Varmt och gott är det i alla fall, både i den och inne hos oss.

Vedpannan går dygnet runt när det är så här kallt. Det är en skön värme som sprider sig från pannrummet.

Tur att vi bor i Norrbotten där husen är byggda för att klara kyla och de som ansvarar för snöröjningen vet att det blir vinter varje år.

Orsaka

Utmaning nr 7 i Skrivpuff

Ena ögat var rött. Knallrött. Högra sidan av ansiktet var redan blåsvart och svullet. Vänster handled var täckt av ett stort plåster. Den decimeterlånga revan därunder sved som eld. Han hade svårt att stödja på ena benet. Den värsta smällen hade tagit på utsidan, strax ovanför knät. Det syntes konstigt nog inte så mycket utanpå ännu, men inuti lårmuskeln kändes det desto mer. För att inte tala om stortån. Den var varm och riktigt dunkade av smärta, stor som en tennisboll.

Han tittade på motorsågen. Hur kunde han vara så dum?

- "Jag ska bara" hade han tänkt, precis som Alfons Åberg - "såga ner ett par gamla, risiga träd som är i vägen." Inte behövde han ta på sig de otympliga skyddsbyxorna och stövlarna bara för det. Och hjälmen med visir var noga undanstoppad högst upp på hyllan i uteförrådet. Den fick vara kvar där. Han skulle vara så försiktig.

Han hade nästan sågat färdigt när det hände…..

onsdag 6 januari 2010

Friluftsliv

Utmaning nr 6 i Skrivpuff

Vandra genom en mossig barrskog när det nyss har regnat. Lyssna på de glada serenaderna från småfåglarna. Känna alla dofter - jord, bark, mossa, svampar….

Avgasfritt.

Sitta i en båt på älven i kvällssolen. Sakta glida uppströms. Höra fyrtaktsmotorn spinna lågt, överröstas då och då av ändernas snattrande vid strandkanten. Se spötoppen böjas när öringen hugger….

Myggfritt.

Skidtur över vita vidder en varm aprildag när solen strålar från en klarblå himmel. De enda ljud som hörs är skidornas hasande mot snön. Gräva en sittgrop i en södersluttning, i lä för vinden. Bara njuta….

Ljudfritt.

En heldag i skogen med röjnings- och gallringsarbete. Se hur solens strålar letar sig in bland träden, där det nyss var ogenomträngliga snår. Dra ihop högar med ved som ska värma huset kommande vinter. Den sköna känslan av fysisk trötthet i kroppen på kvällen efter en dag med kroppsarbete utomhus. Till skillnad från den psykiska tröttheten som byggs upp under en vecka på kontorsstolen….

Stämpelursfritt.

Doften av varm choklad upphälld i favoritmuggen. Den som är så go´ att hålla om - och värma händerna på när det är kallt. Dubbelmackor gjorda av favoritbrödet med skinka och ost emellan.

tisdag 5 januari 2010

Dispens

Utmaning 5 i Skrivpuff

- Ät! Barska kökstanten Karin stod bakom henne med bister min.

Ellen satt med sin tallrik grönsakssoppa framför sig. Den var gjord på mjölk. Det värsta hon visste. Kinkig med maten var hon sannerligen inte. Det mesta smakade gott. Hennes mor var en konstnär i köket. Kunde göra de mest vardagliga rätter till riktiga festmåltider. Till och med de beniga gäddorna var himmelskt goda med pepparrotssås till. Grönsaker fanns alltid därhemma, fast det inte var så vanligt på den tiden.

Den här soppan gick bara inte ner hur hon än försökte. Lunchrasten var snart slut och alla klasskompisarna var för länge sedan ute och spelade kula. Hon kände efter i fickan. Jo - där låg alla hennes kulor. Arton stycken. Fyra av dem hade hon vunnit på förmiddagsrasten. Eländiga soppa.

Hon gjorde ett sista tappert försök att få in en sked i munnen - utan att titta på den och försökte samtidigt täppa till luktsinnet. Lika snabbt som hon svalde så kom allt upp igen. På tallriken.

Hon tittade bakåt. Jodå, Karin var kvar. Med samma uppsyn. Ingen nåd där inte. Det var äta som gällde, vad som än hamnade på tallriken. En omöjlig uppgift. Tårarna började rinna utför Ellens kinder.

Då uppenbarade sig hennes lärare i dörren. Han hade iakttagit scenen en stund och nu hade han sett nog.

- Nej Karin - så får det inte gå till!! Nu tar du genast bort den där tallriken och släpper iväg flickstackaren.

Ellen tog trapporna upp från matsalen i två språng.

måndag 4 januari 2010

Falsklarm

Utmaning nr 4 i Skrivpuff

Det var en vardagskväll för några år sedan då han tillfälligt var stationerad i Paris. På förmiddagen hade hans mor ringt. Rösten bar henne knappt – Du måste skynda dig hem! Din far åkte in på sjukhuset i natt. Han hade så svårt att andas. Ont på vänster sida, bakåt ryggen. Vi väntar på besked nu. Snälla – visst kommer du hem!?

Javisst skulle han ta sig hem så fort som möjligt. Modern behövde nog honom ännu mer än sjuklingen, som hade all tillgänglig expertis runt sig. Sjukhuset var det modernaste i Norden, med alla tekniska hjälpmedel som gick att uppbringa. Lockade givetvis till sig mycket kompetent personal. Fadern var i trygga händer.

Resebyrån kunde efter lite trixande otroligt nog få fram en biljett till Stockholm redan med eftermiddagsflyget. Han hade ett par timmar på sig att avsluta det viktigaste han hade för händer.
- Vem vet när jag kommer tillbaka, tänkte han.

Taxin hade problem att ta sig fram i den täta trafiken. Något försenad halvsprang han genom svängdörrarna till utrikeshallen. Tack och lov inga köer där. Han checkade in och begav sig till gaten. Tjugo minuter kvar till avgång.

Då ropar en hög röst i högtalaren: - Alla passagerare måste omedelbart lämna hallen! Misstänkt väska lokaliserad. Jag upprepar – alla passagerare…..

Det fattades bara det. Hur går det nu med flyget?

Snabbt drar sig folkmassan ut ur flygel C. En polisbil svänger upp framför ingången. Man lastar ur en del utrustning och skyndar in. Oroligt trampade han fram och tillbaka. Tittade på klockan. Minuterna gick. Tio, femton…

Nu kommer poliserna ut igen. Bilen avlägsnar sig. Kort därpå ljuder högtalaren igen – Alla passagerare - återvänd till er gate för omedelbar avgång. Faran är över!

Det var ingen bomb i väskan denna gång……

söndag 3 januari 2010

Ljus

Igår var det ett fantastiskt ljus på himlen - en kort stund när solen var på väg ner. Gjorde ett försök att fånga detta på bild. Det gäller att vara ute med kameran den korta tid som kallas dag.

Läste just att vi har hela 3 timmar och 35 minuter dag här just nu = 85 % natt. Om en vecka har dagtiden ökat till 4 timmar och 20 minuter. Heja solen!!!

Kopiera

Utmaning 3 i skrivpuff

Valsens rullande, något väsande ljud hördes en bra bit ut i korridoren. Doften spreds snabbt. Och den satt i länge, länge. Den var på något sätt stickande, särskilt i början. Men ändå behaglig - som björnklister.

Minns att jag kunde sitta och hålla de nya bladen mot näsan. Riktigt insupa alla schatteringar i doften. Någon sorts sprit var inblandad. Det var väl därifrån som det lilla stickande obehaget kom. Papperet i sig hade också en speciell doft. Lite oljig. Nästan som fiskleverolja. Och så var det den speciella blålila färgen. Anilin var visst inblandat. Undrar hur hälsosamt det var…..

Papperen var lite blanka, så det var svårt att få skriften av blyertspennorna att fästa på den glatta ytan. Det gällde att ta i lagom mycket så att spetsen inte gick av. Pennvässaren på katedern gick varm ändå, hur försiktiga vi än var.

På den tiden hette det inte att kopiera - man stencilerade.

lördag 2 januari 2010

Utvald

Utmaning 2 i skrivpuff

Leiah hade just fyllt 15 år den sommaren. Hon hade fått följa med sin morbror till London för att hälsa på sin älskade kusin Asya på lovet. Så spännande att resa så långt dessutom. Hon som knappt hade varit utanför byns gränser. Åh vad hon hade längtat!

Tiden hos släktingarna i storstaden hade blivit precis så underbar som hon fantiserat om. Dagarna fylldes med upptäcksfärder av alla de slag. Ena dagen var det ett spännande museum. Nästa dag djurparken. Åka dubbeldäckare och tunnelbana var bara det ett äventyr. Så mycket det fanns att se! Inte i sin vildaste fantasi hade hon kunnat föreställa sig detta. Kanske roligast av allt – Tivolit. Hisnande färder i berg- och dalbanan, svänggungan, flygande tunnan – hon kunde åka hur många gånger som helst.

I grannhuset bodde det en trevlig familj med flera ungdomar. Leiah och Asya träffade dessa flera gånger. Båda familjerna spelade ofta roliga spel ute på gräsmattan tillsammans, lyssnade på musik eller bara satt och pratade. En dag åkte familjerna på picknick tillsammans till ett underbart vackert ställe längs floden. Leiah pratade särskilt mycket med Sona under båtfärden. Han var 18 år och skulle börja utbilda sig till läkare till hösten. Precis det som Leiah drömde om att göra. De båda ungdomarna hade mer gemensamt visade det sig – intresse för medmänniskor, musiksmak, djur och natur. Och så hade han så snälla ögon….

Veckorna bara rusade iväg och det var dags för Leiah att vända hemåt igen. Dagen innan avfärden ringde hennes far och sade att han hade något spännande att berätta för henne. Hon ville förstås genast veta vad det var, men nej – hon fick allt bärga sig tills hon var hemma.

På kvällen kom grannfamiljen för att säga adjö – Sonas syster hade tagit en del foton under picknicken och nu fick Leiah en inramad bild från båtfärden som minne. Hela det glada sällskapet var med på bilden. För Leiah var det förstås viktigast att en särskild person var med….

När hon packade ner fotot vände hon upp baksidan. Där stod skrivet i ena hörnan med en sirlig, vacker handstil: Kom snart tillbaka! S.

Leiahs föräldrar väntade på henne på flygplatsen. När de satt sig i bilen sade fadern att nu skulle hon få höra den spännande nyheten. Leiah hann tänka att det kanske handlade om hennes utbildning. Hon som önskade så hett att få läsa till läkare. Hade fadern äntligen veknat?

- ”Du ska gifta dig nästa månad! En barndomskamrat till mig kom hem till oss och bad om din hand och jag svarade givetvis ja. Du ska flytta hem till honom. Bättre kan du inte få det. Han har gott om pengar, många kor och flera fruar. Du blir den yngsta………. ”

Leiah svimmade.

fredag 1 januari 2010

Sovmorgon

Utmaning 1 i Skrivpuff

Sovmorgon…

- Hon smakar på ordet.

Snart blir det verklighet.

En hel veckas ledighet ligger framför henne. Sju ljuvliga sovmorgnar. Ingen klocka som tjuter obarmhärtigt klockan 05:55 på morgonen. Morgon och morgon förresten – mitt i natten känns det som. Svart som i en kolsäck därute är det den här tiden på året. Dag och natt liksom flyter ihop. Det blir aldrig helt ljust ens mitt på dagen. Kroppen protesterar instinktivt - mörker är ju detsamma som sovtid. Tack och lov så har det snöat under dagen. Lättar upp lite i allt det mörka.

Så härligt det ska bli att få vakna av att ha sovit färdigt. Ligga en stund och lyssna på talgoxarnas kvitter från fågelbordet utanför fönstret. Hämta morgontidningen och slå sig ner vid frukostbordet med en nybryggd kopp te. Tända några ljus. Njuta av tystnaden. Fundera på vad hon ska göra av dagen. Lösa korsord en stund - och kanske lägga några bitar på pusslet. Det brukar gå lätt när hjärnan är utvilad.

Planerna sträcker sig inte längre än så.

På lätta fötter springer hon nerför trapporna efter arbetsdagens slut.

Nytt år


- och nya löften - eller önskningar...

Det jag bestämt att göra under kommande år är att satsa på skrivandet. Lider ju av viss skrivklåda och ska försöka åtgärda detta på något sätt. Ivrigt påhejad av min kära moster, 88 år och fortfarande i högsta grad aktiv skribent. Härligt! Bloggandet är ett sätt, Skrivpuff, med en utmaning om dagen är nästa steg. Hoppas på respons - råd och stöd.

Vi skickade upp en lucky balloon efter tolvslaget. Önskade nära och kära ett riktigt gott nytt år.

Köpte denna lyckoballong - gjord av rispapper - i Thailand efter att ha upplevt några fantastiska kvällar med himlen full av lysande lyktor. Bland annat vid kungens födelsedag. Inget pang och dunder utan bara en ljuspunkt som stiger mot himlen med våra önskningar. Fungerar lika bra i 30 graders värme som i vår kyla.

Mycket stämningsfullt.