söndag 17 januari 2010

Egentligen

Utmaning nr 17 i Skrivpuff

Egentligen var det väl dags.

En del tyckte att hon skulle ge sig nu. Inse att hon började bli gammal och hade gjort sitt. Lämna plats för någon yngre. Särskilt i dessa dagar då det var en strid på kniven om alla jobb.

Det var så många arbetslösa som gick och drev på dagarna. Socialbidragen skulle spräcka budgeten. Skattehöjning väntade. Bygden höll på att avfolkas eftersom de unga inte kunde hitta någon försörjning.

Bara elände. Och här satt hon som fastklistrad på sin kontorsstol.

Visst hade hon haft möjlighet att pensionera sig ett bra tag. Ekonomin var det inga problem med. Det fanns tillräckligt på kistbotten. Hon hade grubblat många sömnlösa nätter på hur hon skulle göra.

Jobba kvar trots att hon kände sig rätt sliten och inte riktigt orkade med tempot efter den senaste omorganisationen. Det som höll henne kvar var känslan av att vara värd något, vara behövd. Att vara den som hade kunskapen inom specialområdet och kunde lösa de problem som uppstod. När hon slutade skulle dessa arbetsuppgifter läggas ut på en extern firma.

Och så var det gemenskapen. Den var nog det viktigaste. Känslan att tillhöra en grupp. Att vara någon. Ha någon att prata med. Någon som lyssnade på henne.

Därhemma väntade ett annat liv. Hennes livskamrat fanns sedan några år tillbaka på ett vårdhem. För länge sedan förlorad. Som ett paket. Inte medveten om varken henne eller omgivningen. Åh vad hon hade sörjt. Ensam. Inga barn hade de fått tillsammans. De få vänner hon haft hade alla flyttat från hemstaden. Nu hade de julkortskontakt.

Den dagen hon gick hem från arbetet för sista gången skulle hon gå hem till ett liv i total ensamhet. Hon bävade.

2 kommentarer:

  1. Jättebra skrivet, och sorgligt.
    Men jag förstår faktiskt varför hon stannar. Det är en trygghet i att veta

    SvaraRadera
  2. Usch ja. Ingen framtid man önskar någon.

    SvaraRadera