Utmaning nr 10 i Skrivpuff
Anna hade länge gått och drömt om att få en tjänst på informationskontoret i hemstaden. Hon hade jobbat där några månader som vikarie för ett par år sedan och stortrivts. Ett inspirerande arbete där hon verkligen fick utlopp för sin inneboende kreativitet och fantasi. För första gången i sitt liv hade hon gått till jobbet på morgnarna med ett småleende på läpparna. Förväntansfull.
Personalen var ett härligt gäng i blandade åldrar och kön, med vitt skilda bakgrunder. Precis så borde alla arbetsplatser vara. Skapade givande diskussioner med högt i tak. Det fanns alltid någon att bolla idéerna med, någon som kunde ge nya infallsvinklar på problemen.
Arbetsklimatet var till stor del chefens förtjänst. Hon var närvarande - inspirerande och lyhörd. Hon hade förmågan att ”se” alla i gruppen och lyfta var och en på ett fantastiskt sätt. Det gjorde att alla gjorde sitt bästa. Inget revirpink förekom. Man behövde inte bevaka sin position.
Nu behövde man en förstärkning. Anna hade fått både mail och telefonsamtal från flera i personalgruppen, inklusive chefen, med uppmaning att söka tjänsten som var ute på annons. Hon såg sin chans att kunna flytta hem igen. Och annonsen var som skriven för henne - vilket hon också fått bekräftat. Hon hade exakt den kompetens man eftersökte.
Intervjun kändes lite onödig, men visst, reglerna skulle ju följas. De var tre kandidater som intervjuades samma förmiddag. Hon var den sista av dem. Det blev inte direkt någon intervju – alla visste ju vad hon hade i ryggsäcken. Efteråt gick hon med rekryteringsgänget och några till och åt lunch. Hon kände att det var i den här gemenskapen hon hörde hemma.
En vecka senare ringde chefen upp henne. Beskedet hon fick var inte det hon väntat sig. En annan hade fått jobbet! Hon kände hur all energi försvann ur kroppen. Hur var detta möjligt? Hur kunde de ge hennes jobb till någon annan? Hon skulle ju dessutom äntligen kunna flytta hem och hade redan börjat söka lägenhet.
Besvikelsen var enorm.
- ”Det är bara att ta nya friska tag” sade hennes pappa hurtigt när hon berättade om det stora bakslaget.
Lätt att säga……
Vilka kast mellan självklarhet och besvikelse. Det värsta man kan få i ansiktet är väl en klyscha efter sådana tvära kast. Men förtusan fick hon ingen vettig förklaring?
SvaraRaderaKänslorna griper tag i mig!
Å jävlars så arg jag blir! Så kan man inte göra mot någon! Och sen att få den kommentaren av sin pappa. Det abslout sista man behöver.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaVilken besvikelse, jädrans vilken ilska funderar på om pappan hör det som sas, var fanns känslorna? inte hos honom
SvaraRaderaSnacka om att luften går ur en. Drömjobbet i hemstaden, dags att komma hem och så går jobbet till en annan. "Ta nya friska tag, tjoho, varje förlorad chans är en ny möjlighet" Jag vill bara sörja.
SvaraRaderaSka jag vara petig slår kommunbyråkraten i mig till. Ska hon jobba på kommunen är kanske inte beskrivningen är 100 % korrekt (men sådant kan man alltid fixa till) Den känns lite mer näringslivsinriktad, men vem bryr sig? Säg till om ni inte vill höra något mer från den detaljintresserade kommunbyråkraten, så lovar jag att försöka hålla tyst.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAnnan klyscha, "ta inte ut segern i förskott" också lätt sagt.
SvaraRaderaLite som en moralsaga tog jag den som ;-)
Och jag läste med ett leende.
Det gäller att inte ta ut segern i förväg och kanske inte spela bara på en häst.
SvaraRaderaIbland känns "pappas kommentarer" för ytliga och känslolösa. Jag har själv några sådana i bagaget, och jag har upptäckt att med lite distans så var de rätt så kloka...
SvaraRaderaVill man ha medömkan och någon att tala ut med, så får man gå till mamma. ;)